hanniigirl

Jag är så trött på att vara den ända som är singel av mina vänner, samtidigt som jag är rädd för förhållanden, konstigt det där.. .

Är på ett sätt rädd över att aldrig få hålla någons hand genom stan, känna någons andetag, höra ett annat hjärta slå och veta att det slår för mig och bli sams efter att ha haft en småtjafs. Sådant som mina bästa vänner ser som en vardaglig och en självklar sak. Jag tror ibland inte att dom inser vilken tur dom har, dom älskar en person, som älskar dom tillbaka. Hur underbart låter inte det?

Men på ett annat sätt så vet jag inte hur man bär sig åt, vart hittar man någon som kan älska MIG? Det finns inte i min hjärna eftersom att jag nu för tiden har svårt att älska mig själv.. Sen att släppa in någon på livet.. Rädslan över att bli sårad, att bli dumpad och rädslan över att ta stegen till ett seriösare förhållanden..

trots detta så saknar jag någon.. Om det inte vora för att mina närmaste vänner hade pojkvän så hade jag trott att det var allahjärtansdagdjävulen som härjade.

Alla hjärtans dag är sorgens dag för oss utan någon
och för dom med brustna hjärtan.
Den får en att må dåligt,
bli desperat och känna sig ensam.
Alla hjärtans dag kränker nästan alla som inte har en partner