hanniigirl

Jag drömde om dig inatt, ditt fina leende, ditt fina hår, hela dig, och jag fick se dig le. Jag önskar att det kunde bli verkligt och att det kunde bli du och jag. Men jag vet bättre. Jag vet att du är något jag aldrig kommer att få och att det ändå aldrig skulle gå? Men varför gör det så ont att veta? Först tyckte jag att det gjorde ont att inte veta. men nu känns det 100 gånger värre. Allt med dig var fint och bra.

Hatar sånna här gånger då man ligger i sängen och ska sova. men inte kan somna för at man tänker för mycket på sånt som tynger än. Jag är ingen öppen person och kan inte prata om vad som helst med vem som helst, därför öppnar jag mig mer genom att skriva. Men om jag ska vara ärlig så känns det inte som om jag har någon att säga mina känslor till, jag har ingen att öppna upp mig för, ingen att förklara för hur kasst jag egentligen kan må och bara prata och känna mig trygg med det.

Jag har världens finaste vänner, men känner ändå att jag inte kan öppna mig. är det inte konstigt? För helt ärligt, mina närmaste vänner kommer läsa det här nu och inte ens fatta vad någonting handlar om. så jag slutar här.

Nina har somnat bredvid mig. godnatt