hanniigirl

hej fina och fula!

Ligger i sängen nu och kollar beck, eller det är reklam just nu. Låg och tänkte lite på förhållanden och varför jag inte har något. Det jag har kommit fram till är att jag är rädd, rädd för att bli illa behandlad igen, rädd för lögner, svek och rädd för att bli sårad. Jag tycker inte att det ska vara så, att jag ska behöva vara rädd för något som inte behöver vara självklart. Men jag kan inte styra det!

Jag saknar ju självklart att ha någon att krama, älska och puss och bli älskad av, men så fort jag träffar en kille och blir intresserad så skapar jag själv någon slags mur eller vägg emellan eller hur jag ska förklara, spelar helt ointresserad och säger att jag inte vill träffas, även fast jag verkligen vill de innerst inne. Det har vart så i mer än ett halv år nu.. .

Jag tycker hela tiden att jag känner mig redo för ett förhållande, men när det väl kommer till kritan så går de inte, tar verkligen stopp och jag vill inte alls. Nu såhär när man ligger ensam på kvällen så saknar man mest, saknar verkligen hur allt skulle kunna vara.. .